Jag överlevde mitt första maraton, Helsingborg Marathon. Tiden blev 3 h 58 min 32 sek.
Jag satsade inte på någon speciell tid, och visste inte ens om jag kunde springa så långt. Inför loppet hade jag en avslappnad hållning, så varken speciell träning eller kost var något jag lade tid på. Dagen innan åt jag pasta, och till frukost åt jag också pasta (någon sorts panikplanering i det sista). Och sista veckan sprang jag bara en kortare runda i skogen, samt utförde två styrketräningspass på gymmet. Jag ville hålla mig så utvilad som möjligt hela veckan. Det enda jag hoppades på var att kunna ta mig runt loppet utan att avbryta.
Förövrigt var de två sista veckorna innan loppet mest fyllda med "ångest" inför att springa, och jag försökte övertala mig själv att jag inte behövde springa och inte hade något att bevisa (inte ens för mig själv).
Så här lät min Facebook-status efter sista löppasset inför loppet:
"Inför Helsingborg Marathon laddar jag genom förträngning, och genom att försöka komma på så många logiska anledningar som möjligt för att motivera varför jag INTE bör springa. (1) Det kan inte vara bra för kroppen att springa så långt, (2) livet är inte en tävling, och (3) du behöver inte bevisa något för någon, är tre av motiven."
Och sedan får vi jag inte glömma den där "dödsångesten" jag fick, och började fundera på om man kanske hade svagheter i kroppen som skulle visa sig under påfrestningen och leda till ens död. Ok, det var inte så farlig ångest som det låter, men tankarna på att jag inte visste hur min kropp skulle reagera fanns där. Och veckan innan fick jag för mig att det gjorde ont överallt - ont i knäna, ont i fötterna, ont lederna etc - saker jag normalt inte skulle reagerat på blev tecken på att jag inte borde springa. Och sist, men inte minst, så planerade jag att köpa en sista minuten resa till London bara för att komma undan. Tur att min mamma tvingade mig att springa ändå. 😉
Formen var dock helt okej, och loppet gick över förvänta. Det var några kilometer på andra halvan av loppet där all energi var slut, hunger och yrsel tog över, och jag funderade på att avbryta. I sista stund kom jag dock fram till en energistation där jag kunde trycka i mig bananer och apelsiner. Det enda som fick mig att fortsätta springa fram till energistationen var att jag tidigare hamnat i samma situation av hunger och svaghet när jag tränat, och visste att jag antagligen skulle klara mig en bit till. Så till nästa gång ska jag komma ihåg att, göra som jag tidigare sagt åt mig att göra, "ha alltid två bananer i händerna!". Att vara hungrig, svag och börja bli yr leder bara till att det går långsamt och att folk givetvis börjar springa om en.
Mitt resultat: Ulf Liljankoski - Helsingborg Marathon 13 september 2014
Ulf Liljankoski at the finishing line at Helsingborg Marathon 2014. Finishing time 03h:58m:32s. My first marathon. Photo: Ellinor Fermfelt / HBGM